Ålandsmangel och knegarveckan är slut.

Vi har just suttit och sett en film om överklass-svek. Darling hette den och bra var den. Länge sedan jag tog en så här pass lugn fredagkväll. Har tvättat i grannkällaren som är smått obehaglig. Vi upptäckte att i mangelrummet står mangeln från den smått mediokra Stephen King-rysaren The Mangler. Nu när jag ska ner och hämta mina nytvättade Converse-pjucks kikar jag en gång extra över axeln.

Grannarna under spelar Y.M.C.A så det ekar i hela trappuppgången.

Lika som bärs?

Yatzy!

Igår hann jag inte blogga. Jag jobbade en och en halv timma övertid med ett inslag om ännu ett jubileum. Psykiatrin och Grelsby sjukus 75 år, grattis!
Sedan gick vi ut på en av Mariehamns krogar Park. En liten sylta med en trubadur som spelade covers... Oväntat. Av ren hövlighet satt vi kvar en och en halv låt.

Vakande vid fyra i morse av att Emelie skulle upp och jobba morgon. Varvid jag såklart också trodde att jag skulle upp. Man fungerar ju super på morgonen, så istället för att sätta om alarmet ställde jag om klockan och hade ingen aning om vad klockan var när jag väl skulle upp. Fick googla "Helsinki+time" för att få rätt tid. Insåg att jag hade trettio minuter på mig att ta mig till jobbet. Fem räcker dit...

Morgonmöte där jag pinsamt nog insåg att jag i ren stress igår skrivit fel på ett namn i en "påa" sådant får inte hända på en lokalredaktion det vet jag mycket väl. Men det känns extra surt när ett bra inslag faller på att man skrivit ett efternamn fel som man egentligen vet. Ringde och bokade upp en intervju jag ska göra imorgon och satt och väntade på en ÅHS-anställds telefontid... Lunch på krogen Nikolai. Jag beställde en favorit: Bläckfiskringar i sallad. När jag frågade vad det var i sallad såg servitrisen dumförklarande på mig.
- Ja det är väl som vanlig sallad, sade hon.
Det visade sig att det var jordgubbar som tillbehör. Jag är helt såld på festliga tillbehör till allt som går att äta.
På mitt favvo-fik i Umeå får man tillhörande geléhallon till kaffet, sådant gör att jag smälter direkt.
På eftermiddagen skulle jag göra en intervju med en fåordig och småsur ordförande i skolnämnden som redan från början när jag pratade med honom tyckte att min huvudfråga var lite för radikal. När tiden var inne för telefonintervju vägrade han helt sonika att svara. Just surt.
Löste det ändå, fick intervjua en kommundirektör som var riktigt pratglad och var klar med klippningen och sista telegrammet "bara" en halvtimma efter att jag skulle slutat jobba.

Emelie hade köpt en pommes-frites-maskin på second hand. Vi lagade mat och "pommesarna" blev riktigt goda. Sedan promenixade vi till Elin för Yatzy-mys. Vi pratade om uttrycket "undantaget som bekräftar regeln" och jag tror vi kom fram till att det enbart existerar för att folk ska få vidhålla sina fördomar eller för att de alltid ska få ha rätt. Elin lärde mig också att "Hen" sammanslagningen av hon och han är finska men då stavas det "Hän." Ett fiffigt ord som alla borde använda både i tal och skrift lär av Riket(Finland kallas så här).


Förresten: Kanelchoklad med mandel och torkade fikon är nya favoritsnacks. Och i mrogon ser jag fram emot att Eva tänkt vika en loppa på jobbet som hon förhoppningsvis ska spå morgongästerna med.

Jag och Emelie har sett Roast.

Vi lever i framtiden då avsnitt av tv-program finns på tv-kanalers hemsidor, men är helt tomma efter att ha sett rostningen av Bert Karlsson. Vet liksom inte riktigt vad man ska säga eller om man överhuvudtaget kan ta vägen någonstans. Tydligen kommer han hit till ön också...
Var på pressvisning av en ny utställning på Ålands museum som fyller 45 år. En utställning om muséets historia. Av det klippte jag ett programinslag och ett nyhetsinslag i ett program som jag inte behärskade, eller visste så värst mycket om. Det gick helt ok, fick prova mig fram och fråga ibland...

Roliga Ålandsfenomen.
Messaspalterna som båda dagstidningarna här har. Dit folk skickar in mess som kan vara hur knasiga som helst. Det jag lärt mig är att många vill dejta en busschafför som kör för ett bussbolag i byn och en hel del gubbiga ordvitsar.

I dagens messaspalt på Nyan: "Tusan vad snygga brudar som jobbar på lastfartyg nuförtiden! Kolla in nya numret av Ålands Sjöfart och Handel. Blondin till sjöss - singel?!Hälsn K. Den "dåliga" ölen från Stallhagen kan jag provsmaka gratis. Anonym ölälskare."

Väntar med spänning in varje ny dag för att se vad folk messar in.

Har lärt mig ord som bollglass (kulglas) och GSM-telefon(mobiltelefon) snart pratar jag flytande Åländska.

Första dagen på nya jobbet.

Familj och vänner.
Jag har fått mitt livs första "egna" kontor.
I det har jag suttit och skrivit telegram om diskriminering mot skärgårdsbor som har svårt att få tag i kurslitteratur och om sjöfyllerister som fått dagsböter.

Alla verkar snälla och vi åt lunch på en restaurant som har någon form av Afrikatema bland annat har de två pallar tillverkade av elefantfötter, med zebraskinn som sittdynor. Ytterst morbidt. De hade även ett stort elfenben uppställt, tydligen från samma elefant. Det fick oss att diskutera var snabeln kunde vara, troligtvis i köket...

Som att bo på ett tivoli.

Jag sitter och dinglar med benen på en brygga som på något sett känns som den är som hämtad från en Muminbok. Emelie och jag blickar mot Mariehamns skyline.
På sommaren brukar det gå påfåglar här, och det finns vita segel var man än blickar.

Min första rundvandring är perfekt. Jag har sedan första anblick fallut i kärlek med busstationens klocka. Den ger en känsla av att allting inte är på riktigt. Den skulle kunna vara med i en rysk roman, eller så är det bara Mariehamn.

Välkomstkommitén?

- Är det här välkomstkommiten?, den som vinglar sist av färjan från Åland som vi snart ska gå på är en riktig "Skinnpajas" en väl förfriskad man i svart "sinnpaj."

Någon skakar på huvudet och mumlar något ohörbart.
Man ska fylla i en liten pappersbit med sitt namn, sin nationalitet och sitt kön på.
Inte direkt ett Rysslands visum.

Så nu sitter jag här på färjan som gungar lite lätt.
Sitter farligt nära en PAF-bandit. PAF är nog Ålands största företag tror jag. De tillverkar spelmaskiner iallafall. Snart kanske speldjävulen tar tag i mig i annat fall ska jag tröstäta lite lakrits.

Karlösa, Nånö och Stabby.

Byarna som blixtrar förbi har konstiga namn som:
Karlösa, Nånö och Stabby.

En massa vildsvinsskyltar kan tänka mig att ett och annat jaktlag från tillexempel Danderyd som vi just passerat brukar dra hit och panga lite.

En restaurang som heter Mc Arvids allt inger en sådan där skön ocool känsla som bara en dos svensk landsbygd kan bjussa på.

Längst fram i bussen sitter Finlands svar på Bill och Bull. De har nästintill likadana fruar och båda har bruna skinncowboyhattar, mustacher och tunnbågade glasögon. Vad skönt det skulle vara att ha en unisex-polare. vi skulle gå ut och se likadana ut, vi skulle ha samma kosthållning och då och då skulle vi glömma bort vem av oss som var vem.

Tågskräck

På Sundsvalls Centralstation kliver jag på tåget. Stuvar in mina väskor och sätter mig vid en fönsterplats, som jag senare får reda på tillhör mitt sitt-sällskap.
Jag ser på skräck. REC, en spansk skräckfilm om en reporter som blir instängd i ett hus när hon ska dokumentera en brandkårs utryckande. I huset visar det sig finnas en influensa som gör folk ytterst otrevliga. Hyresgästerna vill nämligen käka rubb och stubb, de tuggar på vem som helst. Jävligt osympatiskt.

Jag gillar inte att se skräck på tåg, känner mig olämplig som individ och som ett dåligt föredöme. Försöker himla med ögonen när någon kollar åt mitt håll. Jag gillar ju inte sådant här egentligen...(Eller det gör jag nog visst!)
Tror att jag kan innbilla folk att jag studerar till psykolog och granskar vad mänskliga beteenden kan skapa. Någon kan kanske tro det.

Det där med tiden...

Varför dyker aldrig den jävla bussen upp? Mina ögon svider och jag pinas verkligen på grund av en gårdagskväll då jag firades av på krogen. Varför tänker man alltid "jag kan ju sova när jag dör"? Bredvid mig sitter en man som ser ut som en sovande Göran Greider och sover ytterst framåtlutad.
Framför mig en tjej med fiol. Jag lider, lider och börjar småputtra av ilska. Hur kan det anstå dem att vara så här sena 45 minuter. Slår på i-poden. Högt, högt men snart når rösten från fioltjejen igenom. Hon frågar någon. Hon frågar en pappa i en stor reklamjacka, varför bussen inte kommer.
Jag skruvar ned musiken och lyssnar intresserat. Det han berättar är att vi ställt om till vintertid.
Anledningen till att jag sitter och tror att jag ska missa mitt anslutande x-2000 i Sundsvall är att någon dum-dum-dum sill bestämt att just den 25:e november skulle varenda kotte uppskatta vintertid. Man borde anordna en folkomröstning, bara för att man kan, där vi kan besluta själva vilken dag som klockan ska ställas om, tänker jag naivt och kliver på bussen.

Får en uppenbarelse. Ser mig själv ligga och snarka i min säng, ser mig sova fyra timmar och vara en bra bit lyckligare.